Att vara mamma

Tänk att jag är mamma nu. Jag tittar på min son och ser det mest självklara i mitt liv. Jag vill ge honom allt och jag vill bara det bästa. När han skriker och gråter så vill jag ställa allt till rätta på en sekund. Hemma känns det tryggt och skönt och jag vet att jag kan trösta min son. Ute bland folk och på stan känns det fortfarande läskigt. Amma offentligt?! Nej, inte riktigt där än. Men vet att jag snart måste göra det antagligen. Och det kommer gå så bra så när den dagen kommer jag. Intalar jag mig själv. Och att det skulle vara så stressigt att byta blöja på en offentlig toalett, det har ingen berättat! Hm. Men man lär sig!

Henry har varit inne i en liten tillväxtfas i över två veckor där han har varit lite gnällig och svår vissa stunder på dagen. Men nu i tre dagar har han skinit som en sol, börjat "prata" och nästan ge ifrån sig ett litet skratt. Han är väldigt nyfiken på mig och Andreas och allt som händer runt omkring. Hur kul som helst! Vi slutade med Minifom, som vi gett ett par veckor, bara för att testa och han blev faktiskt mycket lugnare och gladare. Konstigt, då det ska vara bra för magen. Kanske lite för bra?!

Inatt har jag inte sovit mer än tre timmar, men känner mig ändå ganska glad och pigg. Vi testade att mata han med flaska för första gången i lördags, vilket gick super! Så nu kan jag kanske få sova iallafall fyra timmar i sträck någon natt istället för två... Jippi!