Nio dagar över tiden. Ingenting händer. Alls. Fick en sammandragning som höll i sig i 15 min häromdagen. Men sen var det lugnt. Jag har gått från gråtattacker till att vara ganska glad. Min sambo är just nu min hjälte. Han håller humöret uppe, pysslar om mig och försöker få mig på bättre tankar. Kramar mig när jag inte längre tror att det kommer komma en bebis, att vi blivit lurade. Konstig känsla att ha.
Jag har varit så cool lugn hela graviditeten, att det sker när det sker, jag hade släppt all kontroll och trivdes med det. Men nu är kontrollen så långt borta att man blir tokig. Ingenting vet jag. Alla säger, det händer när man minst anar det. Men det gör ju inte det! Jag har nu i protest använt upp alla mina kläder jag ska ha med mig till BB, bara för att då kanske det händer. För att jag ska stå där och säga, det är ju typiskt! För jag vill inget hellre!
Idag ska vi ge oss ut. På äventyr, vilket innebär att sätta sig i bilen och åka nånstans. Bara för att då kanske det händer. När vi är som längst hemifrån så kanske vattnet går.
Imorgon är det sista besöket hos barnmorskan. Sen är det bokning av igångsättning.
Heja mig, heja bebis och heja min underbara sambo som borde få en tapperhetsmedalj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar